Et dikt til ettertanke

ET DIKT TIL ETTERTANKE

En mor blir ofte assosiert med trygghet, omsorg og stor kjærlighet. Vedlagte dikt fikk jeg overlevert fra en god samarbeidspartner som for ikke så lenge siden mistet en kjær mor. Mange har skrevet rosende ord om sine mødre, men Zacharias Topelius takk til sin mor er noe av det vakreste jeg har lest. Mange vil sikkert kjenne sin egen mor igjen via Topelius dikt. Noen vil huske en mor som gjennom mange år kjempet og bad for barna som vandret sine egne veier,- langt borte fra Jesus Kristus, han som “er veien, sannheten og livet”. (Joh. 14.6.) Les dette diktet. Kanskje vil du etterpå sende en takk til Gud for den personen Han gav deg å være din mor.

E.T

MIN MODER

Hvar finns en kärlek, som intill døden står oförändrad i alla öden, Som lik Guds engel oss övervakar och fordrar intet, men allt försakar? På denna jorden finns endast en: en moders kärlek är det allen.

Allt band är själviskt, som hjärtat binder, den kyss, som bränner på brudens kinder, den hulda famn, som en syster räcker, den späda arm, som oss barnet sträcker, vår besta vän har en lön sig drömt, en moder ensam har det forglömt.

När minnes hon i de länga åren den tunga smärtan, den heta tåren, sin ungdoms vår, som ej fås tilbaka, och dagens möda som nattens vaka för detta barn, som hon älskar mer, ju mer hon allt för dess lycka ger?

Och hvem kan giva hvad hon oss skänker? Den första tanke, som barnet tänker, den första bön, som dess läpper stamma, den första kärlekens rena flamma, den första maning för rätt og dygd, för sanning, frihet och fosterbygd!

Och vi, hvad giva vi henne äter?

Ack, mängen sorg, som hon ömt förlåter. Vår svala kärlek, åt flera delad, vår omsorg, ofta förströdd, förfelad. Ej ens vår åsyn är hennes tröst: hon lämnas ensam i livets höst. Och dock hon följer med sina tankar det vilsna barn, som i världen vankar, och hennes bön, som en ängels fackla, går klar framför oss, när stegen vackla, och lyser vägen med Christi tro, och banar stigar och bygger bo.

Välsignad vara en sådan moder! O! Det är sötma i tårefloder, det är en hugnad för alla tider, att i det själviska livets strider få rota sig vid en sådan barm och av dess kärlek få kyssas varm.

Så löna Gud, hvad ej vi förmådde! Det var ditt frö hon i tiden sådde, det är din kärlek, den evigt höga som speglar sig i en moders öga, osh derför känns som en sol gått ner, när detta öga ej strålar mer....

Zacharias Topelius

Obadja